Höga krav på sig själv och en stark inre kritiker, som så fort man inte lyckas med det man själv vill eller det man vill för att andra vill att man skall göra det, är ofta ett tecken på en svag självkänsla. Man känner helt enkelt inte inom sig själv att man duger för den människa man är utan man duger endast när man presterar och lyckas med det. Ett annat ord för detta är prestationsbaserad självkänsla. Det är vanligt men besvärligt ibland. Många är TVÅNGSPRESTERARE och springer runt med orden ”jag måste” i huvudet!
Visst är det bra att ha en stark vilja och en förmåga att ställa krav på sig själv. Det för en framåt i många avseenden. Det gäller dock att se upp så att de egna kraven (eller andras krav) inte blir för höga och därmed orimliga. De allra flesta människor som ställer höga krav på sig själva lyssnar dessutom mycket på vad andra vill att de skall göra och på så sätt blir kraven dubbla. Dessa personligheter sliter hårt med att leva upp till sina krav (de höjer ofta också succesivt kraven) och är sällan nöjda. De klarar ofta av enorma mängder press men när det blir för mycket för dem känns det för dem som om pressen inte bara kommer från dem själva utan även från omgivningen. De måste helt enkelt prestera. Omgivningen är oftast van vid att personen klarar mycket och fortsätter att ställa krav som ett sätt att stötta och peppa. I all välmening men….
Kanske skall vi istället ibland GÖRA precis TVÄRTOM. Istället för att peppa och stötta vår trötta son eller dotter i slutet av terminen när han/hon slitit så hårt med skolan, istället kan vi säga ”stanna hemma en dag och sov ikapp det behöver du”. Har du gjort det någongång?
Jag gjorde det när min högpresterande tonårsson i slutet av 9:an såg grön ut i ansiktet en morgon och dessutom verkade ha en förkylning på gång. Jag sa till honom ”Idag går du inte till skolan utan du stannar hemma och sover en dag”. Hans reaktion var att få ett utbrott. Hans känsla var ”jag måste till skolan och jag måste prestera”. Hans prestationskrav på sig själv hade alldeles gått i spinn – det var som ett ekorrhjul han fastnat i. Jag krävde att han klev av en dag och vilade sig. Hans uttryck var ”Du är fan inte klok. Jag skall ringa min skola och berätta att jag har en mamma som tvingar mig att skolka” Jag svarade ”Gör det du!”. Han ringde aldrig skolan och han stannade hemma och sov.
Många tonåingar får,när de är alldeles för trötta, raseriutbrott och bakom detta ligger ofta stress samt en egen vilja att lyckas. Eller en känsla av de måste lyckas! Annat alternativ finns inte. Man vill helt enkelt inte misslyckas.
Kraven på att vara framgångsrik är stora i en tonårings värld. Omvärlden, framtiden, vänner, familj och egna krav alla talar de om att vara framgångsrik och lyckas. Givetvis är det en bra strävan men till vilket pris och vad är egentligen framgång? Är man automatiskt framgångsrik om man har full pott på alla tentor och prov och går ut skolan med MVG i alla ämnen men aldrig har haft tid att göra något annat än att läsa för att nå detta prestationsmål. Är man framgångsrik då?
Ja studiemässigt framgångsrik är man självklart? Men har man framgångsrikt nyttjat sin nästan viktigaste tid för att odla sina sociala kontakter och har man odlat bredden i sin personlighet? Är man framgångsrik i förmågan att känna att man duger som den man är? Även utan att prestationerna alltid är på topp. Är man framgångsrik i livsglädje och lycka?
Vi föräldrar och andra vuxna i tonåringars närhet, måste lära dem att hitta balansen och då krävs att vi har hittat vår egen först. Ha du det?
Vad är framgång i livet egentligen? Vad är framgång för just mig? Är kanske frågor vi skulle tänka igenom själva och även diskutera med våra tonåringar oftare för att faktiskt finna våra egna svar på dessa frågor och inte vara offer för omgivningens krav som vi utan att reflektera gör till våra egna livsmål och strävanden. Men vill vi det vi kämpar så för egentligen innerst inne?
Dessutom funderar jag ofta på vad vi sänder för budskap till våra barn om oss själva och våra framgångar. Är vi alltid ärliga när vi inte känner oss lyckade och framgångsrika? Talar vi om det för dem och klarar vi av att tydligt visa oss när vi känner oss misslyckade?
Vi är ju även förebilder för våra barn när det gäller deras förmåga att lära sig att leva med att misslyckas och komma igen eller iallafall lyckas mindre bra, vara ledsen för det och ta sig vidare. Hur ofta delar vi med oss av dessa erfarenheter till våra barn och hur bra är vi på det själva?
Visar du aldrig dina egna brister gör du inte det tillåtet i handling för din tonåring att visa sina brister. Du framstår istället i deras ögon som perfekt och lyckad och kraven han eller hon ställer på sig själv för framtiden blir därefter. Man vill ju inte vara mindre lyckad än sin egen mamma eller pappa!
Var helt enkelt inte alltför angelägen om att alltid framstå som duktig inför dina barn. Så ser ju faktiskt inte verkligheten ut. Vi är alla duktiga men vi är alla också motsatsen och det är okey. Det är svårt att förstå hur ens helt oskyldiga beteenden kan påverka barn, det kräver en självinsikt som jag tror att få har.
Läs ett inlägg/en fråga, svaret och kommentererna om en 11-årig pojkes raseriutbrott i en ”Fråga Insidans Experter” i DN
Läs om ”Tonårskraft (projekt Charlie) & föräldrarskap”
Läs mer om:
- Hur vet man om självkänslan är hög eller låg?
- SPORTLOVSTIPS FÖR DIG SOM FÖRÄLDER
- Good Enough förälder är mitt motto!
- Dags för vårträning av självkänslan
- Hur skapas förtroende mellan oss och våra tonåringar?
- Havererad kommunikation med tonårsdottern
- Kommunikation som stärker tonåringen
- Konsten att se kritik som utvecklande
- Diskutera rasism och främlingsfientlighet med din tonåring
- Välkommen till Självkänslo-skolan igen
- Många unga tonåringar tycker att föräldrarna inte har tid med dem – du kan göra skillnad!
- Utveckla konsten att kommunicera med din tonåring
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar